De flesta gräs har ett ihåligt, blombildande (fertilt) skott, grässtrået, som kan vara runt eller elliptiskt, och som har noder, svullna ledlika strukturer, placerad med jämna mellanrum längst strået. Områdena mellan noderna kallas internoder och utseendet på dessa används bland annat när man klassificerar gräsen och ordnar dem i olika släkten. Gräsbladen har nerver som löper parallellt längs bladskivan och bladen finns på både de sterila skotten (de som inte bildar blommor) som finns nära markytan och på de högre blombildande skotten. Gräsens blad sitter fast vid strået med en hjälp av en s.k. bladslida som utgår från noderna och som ibland kan täcka en stor del av internoden. Hos flera gräs finns en struktur som kallas bladöron vid bladskivans bas och mellan bladskivan och bladslidan sitter ibland ett s.k. snärp. Dessa strukturer kan ibland vara försedda med hår eller borst och när man ska bestämma gräs använder man ofta skillnader i dessa karaktärer för att skilja olika arter från varandra.
Gräsens blomställningar är uppbyggda av flera småax som vart och ett vanligen innehåller flera blommor, allt från några få till flera hundra. När småaxen har mycket korta skaft kallas blomställningen ett ax och när skaften är långa bildas en vippa. Hos axet kan småaxen antingen sitta ordnade på enbart ena sida av strået och axet kallas då enkelsidigt eller så kan de sitta motsatta på två sidor av strået och kallas då, i konsekvensens namn, tvåsidigt. Är småaxen arrangerade runt om hela strået sägs axet vara allsidigt. Blomdelarna i småaxen hos de flesta gräs är omgivna av fjäll eller agn och dessa är ibland försedda med borst.
De flesta gräs är monoika, d.v.s. varje planta har både han- och honblommor. Vanligast är att varje blomma är tvåkönad, d.v.s. innehåller både ståndare och pistiller, men hos några arter som t.ex. majs, Zea mays, sitter han- och honblommor i olika blomställningar på skilda delar av plantan. Det finns bara några få gräsarter som är dioka, d.v.s. har hon- och hanblommor på olika plantor, och hit hör t.ex. pampasgräset, Cortaderia selloana. Gräsen är vindpollinerande och efter befruktningen bildas fröet som vanligen är en nöt. Nästan alla gräs sprider sig med hjälp av frön, men det finns flera som inte är särskilt goda fröspridare och som förlitar sig nästan helt på vegetativ förökning.
Fortplantning utan befruktning, s.k. apomixis, förekommer och sker oftast med hjälp av någon form av utlöpare (s.k. vegetativ apomixis), men hos en del arter kan det också ske genom att det bildas grobara frön utan föregående befruktning (agamospermi). Vivipari är en ytterligare en typ av apomixis som ibland förekommer hos gräs. I detta fall gror det obefruktade fröet redan i blomvippan och bildar en liten groddplanta som ser ut som en gräsplanta i miniatyr. Groddplantorna faller antingen ner på marken och slår rot eller så böjer sig strået ner så att groddplantorna får kontakt med marken och kan slå rot. Hos arter med apomixis blir avkomman i stort sätt genetiskt identisk med moderplantan.

Grässida: 1 - 2 - 3 - 4

© BlueSage

Om knappraden till vänster saknas - klicka här